Sa ju att jag inte skulle blogga förns jag mådde riktigt bra men jag känner bara för att skriva av mig lite. Och jag tvingar er inte att läsa men gör ni det så tack. Döm mig hur mycket ni vill men måste bara skriva av mig.
Just nu så är jag i en period där jag saknar så himla många. Min pappa som dog när jag var sex år gammal, min farfar som dog i januari och min gammelfarfar som dog i augusti. Riktigt svår tid. Jag har alltid vart den tjejen som alltid fått andra på bättre humör och ger råd till vad dom ska göra. Men när det kommer till mig vet jag inte vad jag ska göra. Det känns helt sjukt att man kan känna såhär. Jag har min familj och mina tre underbara vänner som alltid finns där för mig och stöttar mig genom allt men endå. Jag kommer ihåg början av sjuan när jag var hemma nästan två veckor för jag mådde psykisk tror att det stavas så. I alla fall jag mådde psykiskt dåligt och kunde bara inte åka till skolan. Nu i nian så är det inga problem med att åka till skolan. Men jag har endå vissa dagar jag bara vill ligga kvar i sängen och inte göra någonting. Jag har nog aldrig visat min svaga sida för Felicia eller Cecilia. Caroline har dock sett min svaga sida flera gånger. Ni ska veta tjejer ni kommer alltid vara dom jag pratar först med om någonting skulle hända♥ Men tillbaks till ämnet. Jag har haft ett tufft liv och det kanske inte många tror men det har jag. Men jag har aldrig pratat om det med någon. För jag vill inte att någon ska helt plötsligt ska tycka synd om en. Visst i skolan kanske några ser den alltid så skrattglada Sofie men jag är inte alltid så. Det kan komma vissa kvällar där jag bara vill få pappa tillbaks. Det är riktigt jobbigt att skriva det här. Sitter med tårar i ögonen..
Jag brukar ALLTID varenda natt innan jag ska sova tänka på hur det skulle vara om pappa fortfarande levt. Hur det skulle vara idag. Jag saknar han något fruktansvärt mycket. Han var min hjälte och är fortfarande det. Han var alltid den glada som älskade att busa. Det gör så ont att förlora någon man älskar. Och ens pappa. Ni som förlorat er mamma eller pappa förstår vad jag pratar om eller någon annan nära. Mitt liv är inte så perfekt som några kan tro. Jag har haft mina dagar då jag vill bara skita i allt och bara ligga i sängen och låta musiken tala. Men jag har endå vissa dagar som jag är så himla glad att jag skulle kunna hoppa omkring och bara skrika för att jag är så glad.
Pågrund utav att jag förlorade min pappa så trodde några att man kunde såra mig hur mycket som helst. Och det var då när jag gick i sexan och i början av sjuan. Sanningen är att jag är starkare än någonsin just nu. Det är tack vare mamma som lärt mig att bli en mogen ungdom och skita i alla som sårat mig. Jag är stark. Visst jag är mer känsligare än vad andra är men för det så behöver jag inte bli sårad. Jag kan t.ex inte vara borta från mamma i två dagar vet kanske några tänker "åh vad löjligt." Men det är inte det för hon är min trygghet. Hon kommer alltid med dom bästa orden. Det är tack vare henne jag är som jag är idag. En starkare och mognare Sofie. Jag bryr mig så himla mycket om min släkt och vänner skulle aldrig vilja att något hemskt skulle hända dom. Men vad är det som får mig att vilja skriva av mig just det här om hur tufft jag har haft det? Jo jag ville bara skriva oavsett hur mycket man gått igenom så klarar man sig igenom det. No matter what happends. Var alltid starka för er åsikt. Döm aldrig den personen som kanske sitter tyst i ett hörn eller en kompis som har massor utav vänner. Dom kan ha svagheter som ingen annan vet om. Så den som läser just nu var starka och efter regn kommer alltid solsken. Tack för alla som läst! ♥
Sofie!♥♥
Jag finns nu alltid oavsett vad som händer, glöm aldrig bort att du har många som bryr sig om dig! Du är bäst Sofie så stark och modig♥
Jag måste berätta sen en sak om du vill (;