Jag är som en typisk tjej är. Har extremt dåligt självförtroende. Om någon säger att jag är fin då tror jag oftast inte på det. Visst ibland kan jag väl tycka att jag ser helt okej ut men det händer väldigt sällan. Om någon säger att jag är ful elle bara snackar skit om mig bakom min rygg då tar jag åt mig och kan bli väldigt ledsen och då menar jag verkligen det. Ibland saknar jag hur mitt liv var förr. Alltså som när jag var liten. Inget skit snack och man kunde gå helt ofixad och gå i vilka kläder man ville utan att någon skulle bry sig. Men nu är det inte så längre. Inte för mig i alla fall. Jag kan ibland inte gå utomhus utan att jag sminkat mig. Tycker jag är så ful utan smink. Jag vet inte vad felet på mig är. Ibland vill jag inte ens kolla mig själv i spegeln. Fast vet ni en underbar känsla? När en kille kallar dig för vacker ♥ Det är den bästa känslan någonsin!
När jag var mindre vart jag mobbad. Jag blev kallad för typ "karlsson på taket" Bara för en mössa? Liksom kom igen? Förstår ni hur löjligt det låter? Sen har jag även blivit kränkt. Och det villjag helst inte ens minnas. Direkt om jag bråkar med en nära kompis så tror jag alltid att jag kommer förlora den. Och tro mig det är det sista jag vill. Så jag får alltid skuld känslor om jag vart taskig. Så till er jag skulle aldrig kunna ens tänka tanken att sluta vara med er och älska er! Ni är underbara!♥
Men jag hatar verkligen att ha dåligt självförtroende jag har en känsla av att det aldrig kommer gå över. Om jag kollar på en bild som jag har på datorn på mig själv så zoomar jag alltid in bilden och pekar ut mina brister. Då kan helt plötsligt en riktigt fin bild bli till den fulaste bilden jag någonsin kollat på. Innan ni dömmer någon så måste ni känna personen först. Efter det kan ni skaffa er en egen uppfattning om personen.
Tack för mig!
